Jämställd idrott – och vägen dit

”Det övergripande målet för idrottens jämställdhetsarbete är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på alla nivåer och inom alla områden.” Så står det så vackert på Riksidrottsförbundet hemsida. Det står bland annat i sammanfattningen av målen att båda könen ska ha lika tillgång till kompetenta tränare och ledare. Det dikteras att båda könen ska ”där så är möjligt” ges förutsättningar att träna och tävla tillsammans. Jag förstår att det här är mål, men efter nästan fyrtio års arbete inom idrottsrörelsen att få idrotten mer jämställd har det inte hänt speciellt mycket.

Det var nämligen redan år 1977 som Riksidrottsförbundet kom med det första handlingsprogrammet för kvinnlig idrott. Det här skulle innebära större resurser till kvinnlig idrott och fler satsningar på utbildningsverksamhet för kvinnor. Men tyvärr så gjorde det ambitiösa handlingsprogrammet inte saken så vansinnigt mycket bättre.

Efter misslyckandet kom man på att ojämlikheten berodde på könsfördelningen i beslutande organ. Nu ska det vara minst 40 procent kvinnor inom beslutande och rådgivande organ, enligt klubbat beslut. Men inte heller i där har det gått riktigt enligt plan…. Det finns flera undersökningar som visar att kvinnorna fortfarande missgynnas när bidragen från stat och kommuner ska fördelas mellan könen.

Däremot har andra saker skett i modern tid. Hemskt vore det väl annars. Enligt gammalt så har ju pojkar förväntats att vara prestationsinriktade medan flickor ska vara mer relationsinriktade. Men idag är det faktiskt mer accepterat att kvinnor håller på och vill tävla och bli bäst. Det finns idag också en mycket större medvetenhet om vilka idrotter och sporter som skall dela på resurserna. Det kanske inte alltid fördelas på riktigt sätt, men alla har ögonen på sig när det gäller den typen av frågor. I dag ska jämställdheten inte längre ses som en fråga bredvid många andra, utan den ska ses som något som genomsyrar hela idrottsrörelsen.