Jämställdhet inom fotbollen

Som ni kanske vet så spelar jag fotboll och har så gjort sedan jag var åtta år. Det började med att skolan jag gick på hade ordnat ett skolmästerskap, en fotbollsturnering mellan klasserna, indelat årsvis och könsvis. De som vann i sin årskull gick vidare till den stora fotbollstävligen kallad ”krampen”, som ordnades mellan skolorna i Malmö.

Vi tjejer var inte världens bästa på att varken dribbla, nicka eller passa. Om sanningen ska fram förstod vi ens reglerna i den åldern utan tog ner bollen med händerna om den kom för högt… Killarna i klassen tog på sig den stora uppgiften att lära upp oss. Varje rast samlades vi på fotbollsplanen och hade lektioner och övningar. De var otroligt tålmodiga och pedagogiska kommer jag ihåg! När vi hade lärt oss regler, sprungit runt planen till ett hyfsat flås och övat på anfall, försvar och positioner var vi redo för den stora utmaningen, första matchen. Jag var så nervös att, när jag fick bollen och hade öppet mål, var jag så fokuserad på fötterna och bollen att jag MISSADE målet. Herregud. Som tur var vann vi ändå och kom trea i den stora ”Krampen”. Det här lade grunden till mitt fortbollsintresse.

Det jag har lärt mig genom åren är att man aldrig kan träna för mycket fotboll. För att bli duktig och lyckas ska du nära nog LEVA fotboll. Lära av andra, ta efter proffsen, samarbete mellan lagkamrater, prestera när det väl gäller, titta på fotboll, lyssna på matcher, läsa om fotboll. Jag gör allt detta på sommaren och själv ser jag ingen större skillnad på mig och killarna.

MEN, när vi skulle börja spela i klubben därhemma fick vi se hur sanningen var. Hur andra ser skillnad mellan dam- och herrfotboll. Herrfotbollen står mycket mycket högre i rang hos allmänhet, beslutsfattare, idrottsförbund och kanske till och med bland oss själva. Vi fann oss i att bli förvisade till grusplanen när killarna flåsade runt på fotbollsplanen. Vi fann oss i att alltid få de yngsta tränarna och tävla kanske vi fick göra en tredjedel så ofta som killarna. Som tur är har det förändrats. Nu, när jag själv är tränare, får jag insyn och inflytande på hur grästider och matcher läggs. Vi kör ofta med mixade lag och ger inga förmåner eller högre krav till varken killar eller tjejer. Hoppas någonstans att förändringar av attityder och värderingar hos media och allmänhet också kan förändras.

Den dagen inte damfotboll jämförs med herrfotboll (vi har ju trots allt olika förutsättningar), den dagen vi får de fina arenorna och publiken strömmar till… den dagen kan vi även förhandla avtal och löner på ett helt annat sätt. Självklart handlar det mycket om att få TV att sända fler matcher. Vi kan ju börja där, i stadsägda kanaler. Det är en bra start.

Det är knappast någon hemlighet att kvinnliga fotbollsspelare tjänar mindre än manliga. Idag är Alex Morgan den bäst betalda kvinnliga fotbollsspelaren. Ändå så tjänar hon jämförelsevis (bara) ungefär lika mycket som en dussinspelare i Premier League, cirka 24 miljoner kronor om året. Läs mer i den här artikeln

Och när vi pratar jämlikhet inom fotbollen så ska det väl vara jämlikt åt båda hållen? Hur skulle vi tycka om det var en tjej som exponerades så här?

Kvinnor och sport genom tiderna

Det har inte alltid varit tillåtet för kvinnor att sporta. Kvinnor fick inte ens titta på de allra tidigaste Olympiska spelen, än mindre delta. ”Om en kvinna påträffas inom tävlingsområdet under spelen skall hon kastas ned från de höga stupen på berget Typaion.” Så sade lagen…
När Stockholms kvinnliga idrottsklubb 1914, deltog i Dagbladsstafetten fanns det en bild av premiärlaget i tidningen. Under bilden av de kvinnliga löparna stod rubriken: ”Kunna sådana kvinnor föda barn?”Den typen av reaktioner möttes alltså den kvinnliga idrotten av långt in på 1900-talet. Länge försökte man envist hålla kvinnan utanför idrotten.

De första sporterna som tillät kvinnor att delta i de Olympiska spelen var golf och tennis, året var 1900. Och det tillkom sakteliga andra sporter, exempelvis simning. Efter en ”skandal” trettio år senare vid friidrottsgrenarna, där några tävlande överansträngt sig, drogs grenarna in igen. Snabbt konstaterades av män på olika positioner att kvinnans psyke och fysik inte var lämpade för så tuffa tävlingar. Det tog 32 år innan kvinnor fick en andra chans att springa 800 meter igen i Olympiska sammanhang.

Skaparen av de moderna olympiska spelen, Pierre de Coubertin försökte kämpa emot den kvinnliga idrottsrörelsen. Den franske baronen menade på att idrott med kvinnor involverade var mot ”naturens lagar” och helt ”oestetisk”. Han menade att om man släppte in kvinnor i exempelvis fäktning, ridning, rodd och hastighetsåkning på skridskor, så skulle det föra med sig en feminisering av den ädla konsten och leda till dessa sporters undergång.

Detta är vårt arv och vad vi måste kämpa mot idag.

Ta jämställdhetsfrågan på allvar

Jag läste en artikel här om dagen som handlade om jämställdhet inom idrottsvärlden, skriven av Anders Lindblom på Svenska Dagbladet, där han uppmanar oss i all sin rätt att ta jämställdhetsfrågan på allvar. Ett hett tips är att läsa den här artikeln.

Extra kul att det är en man som tar upp de här problemen. Han har gjort iakttagelser och ifrågasätter saker många av oss faktiskt bara tar helt för givna. Vi sväljer gamla fördomar med hull och hår, för det är som det alltid har varit. Han inleder med att prata om längdåkningen, att den är konservativ och gubbig. Jag vet inte om jag kan hålla med riktigt eftersom vi har många framgångsrika tjejer i spåren, men egentligen är det styret han syftar på. I det internationella förbundets styrande är fördelningen 16 män och en kvinna…. ” Men någon förändring är det inte ens tal om”, skriver han.

falunAnders Lindbloms fortsätter med att särskåda damernas kortkorta distanser i längdåkningstävlingar, i förhållande till männens alltså. Han ställer det faktum att sporter som friidrott moderniserats och blivit mer jämställd idag – i kontrast till hur det fungerar inom skidsportens värld. Han anser att skidsporten inte hängt med i svängarna.

Jag stod ju där på skid-VM i Falun 2015, vid sidan av mördarbacken och skrek mig hes när Kalla och hela landslaget kämpade mot dåliga spår och irriterande norrmän. Tjejerna åkte bara hälften så långa distanser som herrarna. Varför? ”Det finns inga fysiska hinder för att damerna inte skulle klara av att köra lika långt som herrarna” avslutar Anders Lindblom sin artikel.